Alexandra Inga-Lill Maria Johnsson

Alexandra Inga-Lill Maria Johnsson

♡ Liv - 2018.02.11 ♡



Life is what happens while you are busy making other plans.. <3
Morfar - du fattas mig <3

Den vägen

2008Posted by naama Sun, November 02, 2008 15:28:25
Den vägen som jag åker på, den är krokig och dan.
Det händer att jag stannar till ibland, men jag tar mig ändå fram.
Den vägen som jag hamnat på, den är smal och full av damm.
Men styr jag bilen med en varsam hand, kommer jag nog fram..


Igår var jag uppe ganska länge. Satt och snackade med Hanna och Malin, sedan blev det dags för sängen. Men fortsatte att messa lite med Malin, tills jag somnade.
Morgonen därpå var det frukost vid nio ( inte så kul, med tanke på att jag somna vid halv två.. ) och lite chill. När jag kom tillbaka till mitt rum och kollade på mobilen så hade jag visst missat tre samtal och fått två sms. Allt från Malin. Jag trodde typ att nån hade dött när jag såg det sista sms:et så jag ringde till Malin at once. ( sms:et löd såhär: ''Alex!!!!! Ring mig så fort du ser dehäääär!!!!!!! Puss <3''.

Jag ringde som sagt Malin och snackade med henne i en timma och 13 minuter. Från min mobil. Till hennes mobil. Aj, det svider. Och det kommer svida ännu mer när min mobilräkning kommer.. Nåväl. Sedan gick jag till köket med mina samhällsböcker för att plugga, plugga och plugga. Det har gått väldigt bra tycker jag. Visserligen har jag haft avbrott för datorn och för att läsa tidningen lite, men utan pauser kan det knappast gå bra.

Usch, jag läste värsta grejen i tidningen. Det handlade om en familj på fyra ungar, en farmor, en pappa och en mamma med en bulle i ugnen som skulle på semester. Eller det var nog snarare slut på semestern där. När bilen de åkte i passerade en kurva så gick det inte mer än någon nanosekund innan en mötande bil körde rätt in i familjens bil. Barnen och de andra hade somnat sen tio minuter tillbaka, förutom pappan då, som körde bilen. Han är den enda som är vittne till det hemska. Men vid krocken så somnade han till. Inte somna kanske, men han.. slocknade av krocken liksom. Blev medvetslös för några minuter, kanske bara för någon sekund. Han vet inte vilket. Men han vaknade tillslut iaf, och bilen brann. Han försökte få ut den yngsta lilla ungen som satt i barnstolen längst fram och skrek ( hon var ett år och hette Emma ), han försökte och försökte men hon satt fast. Det gick inte. Han vände sig om och såg sin ena son i ögonen och sa att han skulle ta sig ut själv, men han fick inget svar. Pappan fortsatte till bakre delen av bilen och slet tillslut ut mamman som var gravid och bar henne 30 meter bort. När han skulle tillbaka till bilen för att rädda resten så exploderade den. Barnen och hans mamma var borta. Kaputt, de avled genast. Fy fan! I den andra bilen som de krockade med så fanns det en man och hans två småbarn, som också avled, fast vid krocken tror jag.

Alltså var det bara pappan, mamman och den ofödda bebisen kvar. Pappan var för chockad, så när han hade sett allt så försvann alla hans styrkor, så han föll ihop och hamna typ i koma i en vecka. Mamman var borta ett tag också, men hon vaknade först. Hon visste dock inte om något förän polisen och de berättade för henne vad som hade hänt. Barnet hon hade i magen dog. Hon födde det dagen efter hon hade vaknat och därmed hade hennes familj dött ganska totalt. Alla förutom hon och hennes man. Alla hennes fem barn var döda.

Pappan och mamman har försökt att leva livet vidare och har nu tre nya barn som alla vet om den tragiska tragedin som hände för nästan tio år sedan. Den äldsta ungen de hade från början hade vart som Cornelius, den nästäldsta som Charlie, den mittersta som jag, den näst yngsta två år yngre än min lillebror och den allra yngsta skulle ha vart 9 år nu. FY FAN.

Jag kunde bara inte låta bli att grina. Det var så himla hemskt. Det sabbade min dag, men fick också mej att tänka på att jag har det helt förjävla bra. Jag borde inte klaga på att maten är äcklig eller att jag inte har många klädalternativ. Jag borde inte klaga på att jag har tunnt hår, eller att jag inte vill flytta iväg från vårat nuvarande hus. Jag borde vara så jävligt glad, för att jag lever och mår bra. För att det finns så många andra här i världen som har förlorat det mesta. Typ allt. Och ändå lever och klarar sig bra. Som har gått vidare. Som denna familjen, de mista fem barn. Eller alla i Thailandkatastrofen som förlorade så många nära och kära. Så sitter jag här och klagar över ingenting. Patetiskt. Jag borde vara så himla glad. And you know what? Jag är glad! Den artikeln fick mig änna att ändra åsikt om livet.

Okej, nu har jag redan skrivit ett långt inlägg, som inte ens har handlat om min dag. Okej, litegrann, men mestadels om artikeln. Men det var det värt. Jag behövde prata av mig. Eller iaf skriva av mig.

Jaha.. nu ska jag sitta vid datorn lite till och vänta på att Daniel ska ringa. Sedan vid sex ska Hanna ringa och möjligtsvis Jonna lite senare. Ska även hinna med att skriva nyheter till onsdag och plugga lite franska. Och så måste jag läsa igenom samhällsgrejet igen innan Sara kommer och hämtar boken ( jag har lånat den ).
Sen är det väl dags för snarkebingen, och upp imorgon klockan halv sex. UH! Men som sagt, jag ska inte klaga! Ska hem till min älskling imorgon oxå, jag längtar så.

Ha det bra alla, jag skriver kaanske mer sedan. Pussaah*

  • Comments(0)//naama.looozaaa.se/#post160